MellanTidOchRum

Lånade till kolonat

Sexhundra år senare beslöt centralmakten att inte bara norrlandskusten utan även det norrländska inlandet skulle "koloniseras" av mark. och medellösa som arrendatorer på statens myr- och mossmarker. Efter första världskriget inrättades en så kallad statlig kolonisationsnämnd i Stockholm. Den hade till uppgift att planera lämpliga "kolonisationsområden" på statliga skogar, så kallade kronoparker.
Man skulle befolka dessa med vad man kallade kolonister. Dessa fick mot borgen, säkerhet,  låna några tusen kronor av arrendegivaren/staten för att uppföra bostäder åt sig och sina familjer. Dessa hem kallades kolonat, oavsett om de byggdes av arrendatorerna själva eller genom arbetsgivarens omsorg.

Centralmaktens målsättning var att därigenom få arbetskraft för ett intensivt skogsbruk. Denna förhoppning infriades inte på grund av sviktande skogskonjunktur från 1920-talets början till 1930-talets mitt. Möjligheten att överleva blev svår för de familjer som lockats med löfte om skogsarbete och egna hem. De sociala missförhållandena väckte så skarp kritik att den statliga kolonisationsnämnden lades ned i mitten av 1920.

Resultatet av det misslyckade projektet, som kallades försökskolonisation, blev 450 kolonat utspridda på kronoparker från Muonio älv i Tornedalen till Österdalälven på en sträcka av nästan hundra mil från de nordligaste till de sydligaste kolonaten.

Till inbördes hjälp

En av myterna kring denna samtida historia är att tusentals sörlänningar sökte sin lycka som kolonister, iförda finkostymer och lågskor, samt att de skändligen misslyckades därför att de inte var lika hårdföra som norrlänningarna.
Av kolonisationsnämndens protokoll framgår att drygt 1100 sökande antogs som "kolonister".

Av dessa kom knappt 40 från trakter söder om Dalälven.
24 av sörlänningarna var arbetslösa industriarbetare från Eskilstuna och Västerås. De 16 Eskilstunaborna, hamnade på en kronopark i Villhelmina och de kvarvarande 8 västeråsarna på en kronopark i Lycksele, Västerbottens län. Sörlänningarna var syndikalister och ville samarbeta till inbördes hjälp. Inom loppet av några år återvände de flesta till sina hemorter. Det berodde inte på bristande personliga förutsättningar, utan på att deras bedömninga av projektet var orealistiskt - det utlovade skogsarbetet blev inte av. 
Den utmätta arealen till varje kolonat var så obetydlig att det inte gick att existera på jordbruk som förutsatte odling av myr- och mossjordar i ett kärvt klimat.

Syndikalisterna möttes med misstro av de lokala myndigheterna för sina kooperativa arbetsmetoder. Som idespridare fick de förra dock betydelse, inte minst för de organisationssträvanden som förverkligades. Då flertalet gett upp drömmen  om hem och jord i Norrland och återvänt till Mälardalen.