Norrbotten del 2
Sexhundra år senare beslöt centralmakten att inte bara norrlandskusten utan även det norrländska inlandet skulle "koloniseras" av mark. och medellösa som arrendatorer på statens myr- och mossmarker. Efter första världskriget inrättades en så kallad statlig kolonisationsnämnd i Stockholm. Den hade till uppgift att planera lämpliga "kolonisationsområden" på statliga skogar, så kallade kronoparker.
Man skulle befolka dessa med vad man kallade kolonister. Dessa fick mot borgen, säkerhet, låna några tusen kronor av arrendegivaren/staten för att uppföra bostäder åt sig och sina familjer. Dessa hem kallades kolonat, oavsett om de byggdes av arrendatorerna själva eller genom arbetsgivarens omsorg.
Centralmaktens målsättning var att därigenom få arbetskraft för ett intensivt skogsbruk. Denna förhoppning infriades inte på grund av sviktande skogskonjunktur från 1920-talets början till 1930-talets mitt. Möjligheten att överleva blev svår för de familjer som lockats med löfte om skogsarbete och egna hem. De sociala missförhållandena väckte så skarp kritik att den statliga kolonisationsnämnden lades ned i mitten av 1920.
Resultatet av det misslyckade projektet, som kallades försökskolonisation, blev 450 kolonat utspridda på kronoparker från Muonio älv i Tornedalen till Österdalälven på en sträcka av nästan hundra mil från de nordligaste till de sydligaste kolonaten.
Till inbördes hjälp
En av myterna kring denna samtida historia är att tusentals sörlänningar sökte sin lycka som kolonister, iförda finkostymer och lågskor, samt att de skändligen misslyckades därför att de inte var lika hårdföra som norrlänningarna.
Av kolonisationsnämndens protokoll framgår att drygt 1100 sökande antogs som "kolonister".
Av dessa kom knappt 40 från trakter söder om Dalälven.
24 av sörlänningarna var arbetslösa industriarbetare från Eskilstuna och Västerås. De 16 Eskilstunaborna, hamnade på en kronopark i Villhelmina och de kvarvarande 8 västeråsarna på en kronopark i Lycksele, Västerbottens län. Sörlänningarna var syndikalister och ville samarbeta till inbördes hjälp. Inom loppet av några år återvände de flesta till sina hemorter. Det berodde inte på bristande personliga förutsättningar, utan på att deras bedömninga av projektet var orealistiskt - det utlovade skogsarbetet blev inte av.
Den utmätta arealen till varje kolonat var så obetydlig att det inte gick att existera på jordbruk som förutsatte odling av myr- och mossjordar i ett kärvt klimat.
Syndikalisterna möttes med misstro av de lokala myndigheterna för sina kooperativa arbetsmetoder. Som idespridare fick de förra dock betydelse, inte minst för de organisationssträvanden som förverkligades. Då flertalet gett upp drömmen om hem och jord i Norrland och återvänt till Mälardalen.
Norrbotten del 1
Jag har hittat en oerhört spännande läsning som jag tänkte delge er, men den är lång och därför kommer jag att dela upp den. Texten är skriven runt 1992 och författare till den är Bo Malmberg, fd professor i geografi. Miljöminister och futurolog.
Det han har skrivit ställer allt på sin fråga om hur norrbotten koloniserades, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat.
Bo Malmberg
Om kronotorpare och annat folk
Myten om kolonisterna
Medan de nuvarande Mälarlandskapen låg under vatten, byggde urbefolkningen i Norrland boplats efter boplats. Det var för niotusen år sedan som det dåvarande norrländska landområdet befolkades av fångstfolk från den skandinaviska atlantkusten, enligt arkeologernas upptäckter. Denna långvariga invandring till Norrland skedde alltså från väster..
Några tusen år senare dök de första skären upp i den stora havsvik som så småningom krympte ihop till sjön Mälaren. Det landhöjda området som sedan cirka åttahundra år är känt under namnet Uppland är alltså vårt yngsta landskap. En allmänt förekommande bild av Norrland är att "denna stora del av vårt land har befolkats."koloniserats", från söder till norr, företrädesvis från Mälardalen enligt något slags E4 tänkande".
Denna vanföreställning torde bero på centralmaktens och skolans ointresse för allt land norr om Dalälven. Ett mycket talande bevis på okunskap och bristande respekt för norrlandslänen är myten om att denna "kolonisation" försegick så sent som under vår egen tid.
1. Hur kan man kolonisera en landsändasom varit befolkad i niotusen år och inlemmats som skatteområde av centralmakten i Mälardalen för sjuhundra till tusen år sedan?
2. Hur kan man tala om kolonister i norrlandslänen på 1900-talet? - Sverige var sedan länge en industrination!
3. Varför kallas de egnahemssträvanden som fanns hos arbetare och obemedlade norr om Dalälven för kolonisation? - drömmen om ett eget hem var lika stor bland mark- och medellösa, vare sig de bodde norr eller söder om Dalälven.
Skogen blev värdefull
I mitten av 1800-talet industrialiserades Norrland. 1849 byggdes som bekant den första ångsågen vid Sundsvall - mitt i Sverige. Skogen hade fått värde och centralmakten var inte längre intresserad av nyodling. De norrländska naturtillgångarna representerade stora värden. Dessa skulle försvaras! En fästning sprängdes därför in i ett högt berg i Boden inte långt från Luleå med dess malmhamn och sågverk.
Då Bodens fästning var färdigbyggd uppläts ett mindre skogsområde för "kolonisation", knappt två mil från fästningsorten. Denna bygd, som heter Alträsl, skulle "koloniseras" av mark- och medellösa som kallades kolonister enligt ett riksdagsbeslut från 1909. Resultatet blev en obetydlig torpbebyggelse. Av denna återstår bara husgrunder. För några år sedan upptäcktes en förhistorisk boplats i Alträsk. Där hade folk bott för sjutusen år sedan.
Detta är paradoxalt. I början av detta århundrade betraktades sedan länge befolkade och redan industrialiserade bygder vid norrlandskusten som lämpliga för "kolonisation". Exemplet vittnar om centralmaktens syn på Norrland, ett tänkande som inte förändrat sig sedan 1300-talet. Då blev särskilt övre Norrland intressesfär för stormän i Mälardalen. Dessa representanter för rådsaristokratin var säkerligen mer intresserade av inkomsterna från laxfiske och sälfångst än av att kolonisera Norrbotten med folk från Uppland.
