MellanTidOchRum

Organiserade sig

1930 organiserade sig norrländska arrendatorer i Villhelmina. Detta är ett resultat av "Eskilstunakolonisternas" vistelse på orten. Organisationen fick namnet Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund, SKKF.
Kronotorparna representerade en betydligt större arrendatorbefolkning som redan fanns på plats, då kolonisterna dök upp på kronoparkerna. Eskilstunaarbetarna inhystes t ex hos en kronotorpare, medan de uppförde kojor, provisoriska bostäder. Endast 2 av de 16 fick sin dröm om ett eget hem i Norrland uppfylld.
Endast en blev bofast tills han tvingades att flytta från sitt hem på kronoparken.

Västeråsarna hyrde bagarstugor av bönderna och hade det sämre än backstugusittare. Endast 1 av de 8 stannade kvar i sin nya hembygd. Detta är verkligheten bakom myten om att folk från södra Sverige koloniserade delar av Norrland under detta århundrade.

I likhet med kolonisterna var kronotorparna till övervägande del från Västerbotten. De flesta av SKKF:s avdelningar fanns därför i detta län. I en avhandling med namnet - Kolonisationen på kronoparkerna i Norrbotten 1894- 1950,
Umeå 1979, fastslås kategoriskt att  "kolonisationen på kronoparkerna fick sin största omfattning i Norrbotten".

Vad är kolonisation?

Fattigmans tröja

Enligt kulturgeografer innebär begreppet att mark tas i anspråk som tidigare ansetts outnyttjad. Så var inte fallet med den mark som kolonister och kronotorpare fick arrendera. En förutsättning för dessa arrenden var att centralmakten, "kronan", löste in, friköpte de betesmarker och ströängar som både bofasta och samer utnyttjat på de så kallade överloppsskogar och lappskatteland ( privat  egendom vars skatt gick till staten, därav namnet lappskatteland) 
som inrättades till kronoparker i slutet av 1800-talet. Ersättningen för dessa förlorade betes- och slåttermarker gick till hemmansägare och inte till den del av befolkningen som såg skogen som fattigmans tröja och en möjlighet till att överleva.
Sedan urminnes tider hade befolkningen i norrlandslänen utnyttjat de marker som blev kronoparker för sin överlevnad. Det innebar att fattiga norrländska familjer redan bodde på marker som inrättats till kronoparker i slutet av 1800-talet.

–————

"Olaga" bosättning

Den förvaltade myndigheten av de nyinrättade kronoparkerna betraktade dessa bosättningar som "olaga". Beväpnade och uniformerad tjänstemän, s k  kronojägare, vräkte därför familjer som slagit sig ned på fäbodar, renvallar och vid fiskevatten med muntliga tillstånd från de före detta markägarna i bonde- och samebyarna.
I början av 1900- talet hade fattigfolk bland annat slagit sig ned vid den fiskrika Juktån i Västerbottens lappmark. ( Här grävdes en sjutusenårig boplats ut 1960.)

Backstugsittarna i den s k Juktåkolonin lyckades undgå vräkning tack vare stöd från en inflytelserik politiker och jurist av norrländskhärstammning. Denne var engagerad i en utredning med anledning av att cirka 15000 norrländska bönder proletariserats på grund av trävarubolagens framfart. De sociala missförhållandena medförde att riksdagen beslöt att mark- och medellösa kunde få arrendera några hektar mark på kronoparker i Västerbottens län.
Från och med 1904 fick därför backstugsittarna vid Juktån med flera fattiga familjer besittningsrätt och status som kronotorpare.

Motsägelsefull reservation

Den förvaltade myndigheten som kallades domänstyrelsen reserverade sig dock mot förslaget. I en skrivelse till Konungen den 15 mars 1904 påpekas att kronotorparnas verksamhet " icke fick ses ur kolonisationssynpunkt utan ur den synpunkten att de skulle vara till gagn för skogsbruket"
Detta är motsägelsefullt med tanke på att riksdagen 14 år senare beslutade att kronoparker i de sex nordligaste länen skulle upplåtas för kolonisation!!
Något som saknade täckning - både i verkligheten och i ett historiskt perspektiv.

I Västernorrlands län som omfattar en areal på cirka 25 000 kvadratmeter (kvkm), blev resultatet två kolonat.
Dessa låg på en före detta fäbodvall i Haverö socken, landskapet Medelpad - mitt i Sverige.

I Norrbottens län som omfattar 105 500 kvkm eller 1/4 av Sveriges areal, blev det 115 kolonat.

Att betrakta detta kuriosum som kolonisation är en myt. De få kolonat som byggdes är exempel på vår tids egnahemssträvanden. Detta bekräftas också av det faktum att "kolonister" hade egnahemsnämnderna i de olika länen som arrendegivare, sedan den statliga kolonisationsnämnden gick i graven på 1920- talet.
Ett fåtal av de mark- och medellösa fick se sin dröm om ett eget hem uppfylld. Av Sveriges offentliga statistik (SOS) framgår kolonatens fördelning på de olika länen 1947:

Norrbottens län             115 stycken
Västerbottens län         205 stycken
Västernorrlands län          2 stycken
Jämtlands län                   11 stycken
Gävleborgs län                  16 stycken
Kopparbergs län                 5 stycken

Den officiella synen är dock fortfarande, att kolonisternas verksamhet var en kolonisation och att denna fick sin största omfattning i Norrbotten.
Upplands lantarbetarförbund varnade på 1920- talet sina medlemmar för att bli " kolonister". Myten om att Norrland koloniserats från Mälardalen kan alltså avskrivas - både i ett kort och i ett långt historiskt perspektiv.

Så avslutar Bo Malmberg denna fascinerande läsning om kolonisationen av Norrbotten.

Norrbotten räknades dessutom väldigt länge till Västerbottens län så vill man ta reda på mer måste man gå via Västerbottens skatte- lag och jordböcker för att få reda på mer när specifika byar och städer blir till.

Hoppas ni haft lika skoj som mig när ni läste detta.